söndag 13 mars 2016

13 mars, boken

Boken jag läser just nu, Än finns det hopp av Karin Wahlberg, är så himla intressant och kommer på något sätt nära.
Den utspelar sig på ett sjukhus i Sveriges 50-tal, mitt under rasande polioepidemi.
Morfars bror blev smittad och hämtade sig aldrig från polion. Han satt i rullstol och var kopplad mot syrgastub resten av sitt liv. Jag tror han gick bort på 80-talet så kanske 30 år. Tänk er det fruktansvärda? Folk lär ju ha varit vettskrämda? Han hade då fru och en liten dotter. En mamma och pappa. Tre bröder med fruar och småbarn. Jag förutsätter att han hade kollegor och vänner. Frun bör ju haft någon familj. Många av dem drog sig väl tillbaka. Under en period fick han antagligen inte träffa folk? Och under tiden vidareutvecklades respiratorerna. Poliovaccinet. Alla dessa förfäder som fått lida och dö för att vi ska få ta del det vi har idag. Och hur förvaltar vi det?
Girigt.
Och en del med foliehattar.

2 kommentarer:

  1. Är de inte väldigt många med sådana där hattar?

    SvaraRadera
  2. Spader: Det finns så himla många foliehattar.

    SvaraRadera